SA16B, Wayanad i Indien

Här kommer du kunna följa de elever och lärare i SA16b som gör sina fältstudier i Wayanad distriktet i Kerala, Indien.

Vi var mycket uppvaktade av media i Wayanad, här kommer länkarna.

1. Länk till tidningsartikel i lokala pressen (på Mayalayam)

https://www.mathrubhumi.com/mobile/travel/news/sweden-students-visited-thrikkaippatta-village-in-wayanadu--1.3528563

2. Länk till tidningsartikel i nationell indisk press ; The Hindu ( på engelska) 

https://www.thehindu.com/news/national/kerala/swedish-students-on-study-tour-in-wayanad/article26155591.ece

3. Bifogad bild från pappersversionen av The Hindu

 

20190201

Hej,

Här kommer det sista resebrevet och det är lärarna som skriver. Vi är nu i Kozhikode och har ätit vår avslutningsmiddag samt haft en sista samling. Vi vill gärna dela några saker som vi tog upp i vårt avskedstal till eleverna. En första sak som gläder oss och imponerar är att eleverna har varit så bra på att hantera det oförutsägbara som varje fältresa rymmer. Detta är en pionjärresa i det att vi är på ett helt nytt ställe och att eleverna bor i homestays. Innan vi åkte var det, av naturliga skäl, något som oroade många av dem. Nu kan vi med glädje se att eleverna verkligen har uppskattat det. Och en anledning till att de har tyckt om det och att även värdarna där eleverna har bott har varit så uppskattande tänker vi är att eleverna har varit så öppna i mötet med människor i familjen och att de har hanterat de eventuella utmaningar som boende i en familj kan innebära.

En andra sak som vi är imponerade av är elevernas förmåga att samarbeta och stötta varandra. Det visar sig både när de arbetar i sina projektgrupper och i den stora gruppen. Ett exempel är projektgruppens arbete med att förbereda frågor, planera arbetsdagen, intervjua och koda sina intervjuer. Men vi märker det också när det gäller grupprocessen. Grupperna har inte bara formulerat kloka strategier utan även använt sig av dem för att driva gruppens arbete framåt. Det har varit väldigt fint att få vara med om.

En tredje sak som imponerar och gör oss stolta är elevernas sätt att ta sig an uppgifter. Vi ser exempel på det både i deras förberedelser inför handledning och när de höll fantastiska avskedstal till sina tolkar och homestays. De visade stor respekt och uppskattning uttryckte det på ett sätt som berörde oss såväl som värdar, tolkar och personal från Kabani (den organisation som samordnar vår resa). Vår närvaro har också nått media och på samma ansvarsfulla sätt ställer eleverna upp på intervjuer och berättar om sina erfarenheter och lärdomar. Ni kan snart ta del av en artikel på Malayalam i en lokaltidning och av en engelskspråkig artikel i The Hindu.

Vi är så glada att få ha gjort den här resan tillsammans med den här gruppen och vi tror att ni kanske har en trött ungdom som kommer hem till er, men full av kunskaper om både Wayanad, Kerala och om sig själva. Några saker som många nämner att de vill ta med sig hem är fasta rutiner med regelbundna sov- och mattider, mindre mobiltelefon och större öppenhet för nya människor. De här fina ungdomarna beräknas komma till Arlanda idag (1:a februari) kl 12. 30 med flight QR167. Vi ses kanske där!

Eva, Lotta och Tess

 

20190130

Hej Sverige! Kvinnogruppen här, 

Inte många timmar kvar tills vi ses igen. Sista morgonsamlingen på vår samlingsplats här innan vi ska ut till vårt community och säga hejdå till alla fantastiska människor vi mött. Alla kvinnor vi har träffat som gladeligen bjudit på te, bananer och diverse svårtuggade (men goda) snacks. Vi är lätt gruppen som blivit bjudna på mest fika (men det är tydligen inte är ett internationellt ord?) - vi ångrar inte vårt fokusområde om man säger så…
Under våra dagar i fält har vi upplevt allt från att varit med på kudumbashree-möten, (kvinnornas selfhelp-group ) till att ha sett en kalv födas. Eller ja, vi såg moderkakan krystas ut, men kalven var söt som bara den, till vår förvåning eftersom vi trodde  att den skulle vara lite äcklig (alla utom Aislinn vars morbror är ko-bonde). Linnea hävdar även hon att hon visste att den skulle vara söt, men resterande tvivlar starkt på det. 

Efter hårt slitande dagar i fält fick vi tillslut en ledig dag. Den spenderades i ett naturreservat där det fanns ett vattenfall dit folk kommer för att titta på den mäktiga naturen och för att bada.  Svenska som vi är tog vi också tillfället i akt och badade såklart. Stay tuned för bilder, Linda hade undervattenskamera.

Här i Thirikaipetta bor Aislinn med vår fantastiska tolk Anna och hennes familj, samt en störtsöt schäfervalp. Linnea bor i det kända homestay nummer 6 vilket innebär att hon kommer komma hem med bättre kondition än oss andra då hon går tre gånger så långt hem varje dag. Ebba och Rebecca bor i det så kallade muminhuset, (vi kallar det så eftersom det är tre våningar högt och fint utsmyckat ) där vi bor i toppvåningen, vilket resulterar i att vi vaknar till byns bästa utsikt varje morgon. Där finns det inte finns någon söt schäfervalp men däremot en damm med fiskar i vardagsrummet samt diverse duvor och fladdermöss i taket. Lite som på ett zoo. Att bo hemma hos en familj har verkligen varit en positiv upplevelse, och vi är så glada över de människor vi fått lära känna och den fantastiska maten vi har ätit. Varje dag har vi fått vår lunch packad i lådor som vi sedan har förtärt vid floden bredvid huset tillhörande Poulose, en man vi träffade första dagen av vårt empirinsamlande och som sedan dess kikat fram genom sina buskar för att bjuda oss på efterrätt i form av olika frukter varje dag. 

Imorgon klockan 07.30 blir vi hämtade av den lilla bussen som rymmer fler människor än man någonsin trodde första gången man la ögonen på den. Bussen tar oss sedan till Koshikode där vi ska besöka ett universitet för att sedan spendera dagen med storstads-sysslor och annat nöje. Planet går inte förrän kl 03.20, så hur vi ska hålla oss vakna till dess får bli ett under då vi har somnat absolut senast halv tio om kvällarna. Innan vi lämnar Wayanad ska vi uppleva en cultural evening där det ska hållas tal och sjungas Den blomstertid nu kommer för att vi ska fortsätta inbilla oss om att vi inte alls såg att det var -10 grader hemma. 

Kort och gott har vi alla haft en lärorik resa, trots skilda upplevelser. Vissa har börjat längta hem, andra har hittat sig själva i Indien och kan inte föreställa sig att komma hem och äta med metallbestick. Gemensamt i gruppen är att vi alla kommer sakna vår tolk Anna som snabbt blev en femte medlem. Hon har både gjort ett otroligt skickligt jobb men också bidragit till många roliga lunchstunder och fina livsfilosofier. Vi har alla svurit på att komma tillbaka till hennes framtida bröllop, så vi är trygga med att vi i framtiden kommer att ses igen. 

Pine Carnam/
 Rebecca, Ebba, Linnea och Aislinn.


Rebecka planerar frågor till sin fallpersonsintervju


Vägen till vår community


Hela klassen på väg ner mot vattenfallet


Välförtjänt avkoppling med bad
 

20190129

Hej där hemma! Äldre gruppen här dvs Maya (My), Karin (Kakan), Mika och Elicia

Det första vi vill säga är att Kakan började gråta när hon kände datorns smattrande tangenter. WOW, vilken känsla! Det säger ganska mycket om hur frånkopplade vi är här. Kakans fallperson Matai har förklarat för oss att ”Teknologi och ungdomar är anledningen till att folk inte är kristna längre”, så vi kanske har något att tänka på…

Vi är inne i den sista fasen och har intervjuat över 26 äldre människor. De är extremt pratglada. Tolken hinner knappt översätta innan nästa svar kommer. Idag ska vi göra vår näst sista fältdag och det känns både skönt och lite konstigt att det snart är slut. Vi har träffat så mycket fina äldre människor. Det är faktiskt helt fantastiskt att folk är så villiga att öppna upp sina hem och låta främlingar ställa personliga frågor om deras liv. Vi har verkligen fått höra 27 helt olika livshistorier på denna resa och det är känns väldigt fint. Vi har också många gånger blivit uppmanade av våra intervjupersoner att vi ska bo med våra föräldrar och att vi ska ta hand om den resten av deras liv (traditionellt gäller det dock bara den yngsta sonen så det är cool för alla oss ;)

En höjdpunkt var när vår tolk Francis räddade My och Elicia från två vilda vakthundar som kom och nafsande dem i bakfoten. Francis kom till undsättning och skrämde iväg dem och vi var i säkerhet igen.

Som ni kanske vet så bor vi i olika homestays. Mys och Elicias ligger längst bort och de börjar bli lite trötta i fötterna att gå till och från community center (där vi har samlingar och jobbar när vi inte är ute i fält) Mika och Kakan bor i andra homestays nära samlingsplatsen. Men vi alla går många steg per dag ute i fält, så många skavsår blir det.  Kakans homestay bjuder på väldigt god mat. En dag de råkade dock Kakan och Sam skapa en myrinvasion i sitt rum. Värdarna i Mikas homestay är otroligt roliga och kärleksfulla och gänget som bor där har fått lära sig traditionell dans från Trikkaipetta.

Det börjar närma sig slutet och vi längtar hem lite. Men projektgruppen skrattar mycket tillsammans och vi är glada att få vara med om denna resa.

Hej då från Gods own country, Kerala

Här i Comnunity Center pågår hårt arbete med kodning och planering av morgondagens intervjufrågor

Elicias och Mys promenadväg till deras homestay

Första mötet med våra tolkar

My och Mika på väg i vårt community.

 

20190124

Hej alla!

Vi är den andra jordbruksgruppen bestående av Hanna, Liza och Felix. Att ha jordbrukare som fokusgrupp är väldigt tacksamt i det här området eftersom att alla här på ett eller annat sätt brukar jord. Vår by heter Kuzhivayal som översätts på engelska till whole field, vilket beskriver området väldigt bra. Mestadelen av dagarna tillbringar vi gåendes på stora risfält under gassande sol som på grund av slarvigt insmörjande av solkräm lett till en skarp nackbränna. Vi är ständigt omringade av otroliga berg som förevigats i våra kameror många gånger. Även vi bor i tre olika homestays. Hemma hos Liza är middagarna höjdpunkten där alla i huset samlas och pratar om dagens händelser över god, hemlagad mat. Hemma hos Felix har Achamma (Suneeshs svärmor) noterat att han är kortast av de tre pojkarna som bor där och lägger upp mer mat så fort han ätit upp. Detta har lett till att Felix är konstant mätt, men han bröstar (klagar inte)! Hanna bor hemma hos Reena där det finns en liten vit hundvalp som tycker om att leka.

Det vi är överens om är att det bästa med dagarna är människorna vi möter. Ofta blir vi bjudna på te eller kaffe som alla gånger varit odlade i deras egna trädgårdar. Kaffet här smakar som te med kaffetoner och sockras oförsiktigt, vilket passar Hanna perfekt. En gång blev vi bjudna på en mjölkdryck som smakade precis som flytande fetaost! Flera gånger har vi fått frukter; Pommelo, kokosnötter och bananer som vi tagit med oss till Community center och bjudit de andra grupperna på. Vi träffade en man som på sidan av sitt jordbruk jobbade med att framställa picklad mango, ris-snacks och chilimarinerad citron som sedan såldes på marknaden. Krishna är en bonde som är otroligt insatt i ekologiskt jordbrukande och tycker att det är viktigt att värna om det indiska jordbrukets traditioner. Han var även fågelfantast och vi satt i ungefär 40 minuter tittandes på fantastiska bilder på fåglar och insekter som han tagit. Oj vad vi lär oss mycket!

Vi skojar med vår tolk, Edwin, som både guidar och översätter för oss. Igår lärde vi honom att spela UNO under lunchen. På eftermiddagarna och kvällarna sitter vi samlade och läser igenom det vi antecknat under dagarna och kodar. En kväll vigde vi åt att ha maffia (en lek) där Sam hade utarbetat 19 unika karaktärer som utagerades. Middag äter vi ungefär klockan åtta och då är vi trötta. Innan vi lägger oss skrivs det kanske några rader i en dagbok om dagens intryck eller så läses det i en medtagen bok.

Vi har det bra här! Vi lär oss mycket! Vi saknar inte Sverige! Hoppas ni har det bra, vi ses snart!

Med vänlig hälsning Hanna, Liza och Felix

20190123

Hej alla där hemma,

Ungdomsgruppen här som består av Johannes, Ino, Linnea och Sam. Vi spenderar våra dagar i Nallimalam, byn som ligger längst bort tillsammans med våra tolkar Agin och Elyas. Tolkarna är båda naturvetare och den första dagen kom vi knappt fram på grund av deras entusiasm. Vi vet nu ALLT om Wayanads djungel. Vi är dessutom den enda gruppen som vågat oss upp i bergen. Vägen dit var lång men utsikten gjorde att det var värt den långa och branta promenaden. 

Människorna vi möter är otroligt snälla och generösa och bjuder nästan alltid in oss på frukt och te. Vi är nog den gladaste men också mest utmattade gruppen då vi går cirka 1,5 mil om dagen (enligt Linneas stegräknare). Vi har mött lite motgångar eftersom ungdomarna tydligen går i skolan här med (vem hade trott?!). Likt leoparder som lurar här i bergen är vi därför ute och jagar efter dem sent på kvällarna men vi försäkrar er om att ingen går hem ensam, det är lugnt mamma/Linnea. När vi väl fått tag i någon ung person att intervjua så har vi haft många givande samtal. De flesta unga människor har beskrivit problem som exempelvis brist på arbetstillfällen, dyr universitetsutbildning och långa vägar till skolan. Däremot är många högutbildade (även om de inte alltid får jobb som står i relation till deras utbildning), har stark gemenskap och de som har sämre ekonomiskt ställt och är lågkastiga kan också få stipendium för universitetsutbildning.

Vi har fått några rediga skrattanfall, bland annat när Ino såg en skogsbrand och misstog den för en fin solnedgång i bergen, när Sam glömde att fuck är ett universellt ord och när Linnea kämpade vilt för att övertyga oss om att det inte finns björnar i Sverige. Det gick inte speciellt bra men hon lyckades däremot imponera med sina spanskafärdigheter när vi träffade en halvspansk kvinna i byn. Johannes har stött på lite problem med sin längd och lyckats slå huvudet i flertalet dörröppningar. Och ibland får vi sällskap av grannens hund som mer än gärna eskorterar oss hem. Vi alla trivs otroligt bra och saknar er inte alls. Hoppas snön värmer.

Kram,
Leoparderna aka ungdomsgruppen

Vi är ute på ett risfält och vår guide och tolk Elias berättar hur odlingarna går till.


Vår tolk Elias berättar hur apor och andra vilda djur är ett problem för byborna då till exempel apor äter upp grödorna innan de hinner skörda. En strategi är att plocka peppar innan den är riktigt mogen (och därför mindre lockande för aporna) men det betyder att skörden väger mindre och att byborna får mindre betalt.
 

Vi, tillsammans med vår andra tolk Agin, är på väg till ett hus i vår community för att träffa en ung person att intervjua.

Nallimalam ligger högt uppe i bergen med  en väldigt vacker omgivning.

20190122

Hej!

Här kommer ett resebrev från jordbruksgruppen. Vi är Pontus, Linda, Jonathan och Liv. Nu har det gått en vecka sedan vi lämnade Arlanda och mycket har hänt sedan dess. Vi bor i tre olika homestays. Pontus och Linda bor tjugo minuter till fots från Community center (där vi samlas och har genomgångar) i Reenas homestay. Jonathan bor desto närmare hos Suneesh och hans svärmor Achamma. Hon förgyller våra liv med skratt och extra mat. Liv bor i Daniels, Reenas och Annas homestay där det igår bjöds på naturlig hårinpackning. 

Vi har haft fyra dagar i fält där vi har träffat många välkomnande och inspirerande människor. Till exempel har vi träffat två äldre män som har bott här sedan byn grundades 1962. De har berättat för oss om byns historia men även delgett sin rädsla inför framtiden med klimatförändringar. 

Det tog några dagar att ställa om från vår svenska vardag men nu börjar det kännas som hemma. Vi är högt uppe på en platå med skogsbeklädda berg i alla riktningar. En fördel med att bo uppe i bergen är de svala morgnarna och kvällarna. Här växer peppar, kaffe, papaya, mango, ananas, kokosnötter, ris och banan med mera och ofta serveras middagen från bakgården.

Roligast i fält har nog varit att hjälpa en intervjuperson plocka kaffe, sjunga Imse Vimse spindel för dagisbarn och umgås med våra roliga tolkar, Amal och Arjun. Även om dagarna är långa och intensiva så är vi väldigt glada över att vara här. 

Vi saknar er där hemma även om ni har ett och annat att lära av människorna här.


Gruppbild tillsammans med en person de intervjuat. Marken framför är täckt av kaffebönor som torkar i solen.


Jonathan och Pontus tillsammans med gruppens tolk Arjun.


Utsikt från Linneas homestays balkong
 

20190120

Hej,
Här kommer en första hälsning första från Thrikkaipetta, Wayanad. Det är lärarna som skriver medan eleverna är ute i fält. Vi har nu kommit fram till den fjärde dagen. Hittills har eleverna bekantat sig med sina byar (communities). Varje grupp har sin egen by och minst en tolk. Genom att intervjua olika personer som bor i byn så har gruppen skaffat sig en överblick. De har haft sina tolkar till god hjälp både som guide in i samhället och som tolk . Nu är vi på väg in i nästa fas, nämligen att fokusera på den specifika fokusgrupp som gruppen valt. Eleverna arbetar väldigt bra med att planera frågor, intervju och sedan koda sitt material när de kommer hem från byn. Vi har också hunnit med två föreläsningar från personer med stor kunskap om Indien, Kerala och Wayanad. Vår arbetsplats (och samlingsplats för lekar) efter dagen ute i byarna är utomhus under ett vackert bambutak. 

Många möten har ägt rum. Förutom med folk i byn, sina tolkar och inbjudna föreläsare så har vi lärt känna våra värdar i de olika homestays där vi bor. Elever bor där i grupper, familjen ser till att de får lunchlåda och äter middag på kvällen. De flesta familjer har odlingar av olika slag. I trädgårdarna finns bland annat kaffe, peppar, kokosnötter, tapioka, kiwi, pomelo. I vår trädgård finna även ordnade hem för vildbin (liknande ett insektshotell).

I morgon ska vi åka till Kalpetta, den närmsta staden här. Eleverna kommer då att få upptäcka staden på egen hand och sedan ha tid tillsammans med värdarna i sina homestays. Men innan dess har Sam och Kakan planerat för lek i kväll. Det blir maffia som utspelar sig här i Thrikkaipetta.

Vi är väldigt glada att få vara här med era ungdomar och vi lär oss mycket tillsammans med dem. 

Hälsningar från Eva, Lotta och Tess

Gångväg till ett av de 6st homestay

Första mötet med tolkarna o organisationen Kabani

'

Eleverna förbereder sina intervjuer 

En av uppgifterna som eleverna jobbar med när de kommer hem från fält

Ino, Johannes, Linnea o Sam ute i fält med deras tolk Elias

Bo för vildbin (som ett insektshotell)

20190115

Dela: