SA16a, Mitraniketan i Indien

20190131

Hej familj och vänner. Idag har vi nått slutdestinationen, målet. Eller egentligen inte. Helt ovetande, fullt upptagna med att klaga på värmen och bakverken utan smak, längta till duschar och duntäcken så var vi redan framme, ögonblick timmar och dagar sen. Vi nådde nog fram redan första dagen när vi fick närvara vid Mitraniketans morgonsamling. Ja, varje dag startad med promenad, ner till den lokala skolan där barnen på morgonen läser nyheter, sjunger sånger och lovar att alltid vara lojala till sina bröder, systrar och såklart nationalstaten Indien.

Vid samlingen kommer ofta människor som arbetar i andra delar av NGO:n för att starta dagen. Kvinnorna som tyckte att vi nog var gulliga, men långsamma, när vi fick chansen att hjälpa deras frukt-processande från jackfruit till jackjuice, de dyker upp ibland. Eller de blivande agrikultur-teknikerna från ”Peoples College”, som ska utveckla och lyfta staten Kerala ur ett dalande jordbruk. Deras utbildning är förresten gratis, precis som all annan utbildning denna icke-statliga organisation erbjuder. Hit kan man komma som hemmafru med en dröm om egen inkomst, för att delta i kurser där man kan lära sig att stöpa ljus för att sedan sälja, laga mat utan eld eller företaga med hönor som produkt. Hönor som organisationen Mitraniketan subventionerar ut till kvinnogrupper. Eller så får man komma hit som studenter från Stockholm, för att lära sig allt om gästvänligheten hos ett folk som öppnat upp dörrar och historier för en grupp främlingar, bjudit på snacks utan att kunna betala för sina egna skor. Vi kanske nådde slutdestinationen redan under första fältdagarna.

Jag tror att många här saknar hem till er, men det finns också en chans att längtan tillbaka hit i viss mån kan bli större. Välfärd i sin sanna mening och världens hjärtligaste jargong, Keraliterna själva kallar det ”Gods own country”.

Hälsar SA16a genom Molly

20190128

Hej hallå från Jordbruksgrupp 2 (gruppen som är bäst på att rimma)

Vi är den gruppen som lever i det tuffaste laget. På dagarna har vi utforskat den hektiska staden Vellanad och dess idylliska vägar. Vi har sett alltifrån stora palats till små fallfärdiga skjul. Våra största äventyr har varit alla dom olika organisationerna som vi har besökt som till exempel var vi på en kokosnötsoljefabrik där vi fick lära oss att man INTE ska ha någon motorolja i kokosoljan (vi hade ingen aning, vem kunde gissa det). Det var enligt oss den varmaste platsen vi har varit på i hela världen eftersom det dominerades av en superultramegastor ugn som dom på fabriken insisterade på att vi skulle se på ett intimt avstånd.  Så nu är vi även stolta ägare till världens renaste kokosolja (enligt fabriksägaren).

Ett annat ganska roligt besök var när vi blev inbjudna till en lokal NGO av självaste Jesus! Jesus, a.k.a Chrastudas Christudas grundade The Dale View som är en organisation för olika utsatta grupper. Vi blev eskorterade i hans vita jeep som skulle rymma oss alla sju men Noah och Ruben blev offren för bakluckan där dom satt intryckta och hade aldrig tidigare haft en närmare relation. Vi fick besöka åkrarna där Jesus inte bara gör vatten till vin utan gör torr ödemark till funktionella åkrar. Han tog oss sedan till hans nybyggda college där vi fick en guidad tur som även innefattade ett museum om Indiens gamla och folkkära president Dr. Abdul Kalam. Dr Kalam och Jesus hade varit goda vänner innan Kalams tragiska bortgång. Vår kära tolk Athi som sällan visar sig känslosam blev så pass berörd av utställningen att hon fällde några tårar. Men oss gjorde inte det mycket, tills vi insåg att vi hade varit två handslag ifrån världens alla stormakter.

Ingen dag har varit den andre lik. Baztian har spelat fotboll med en massa barn i ett gummiplantage. Det var kul tills han råkade sparka bollen rakt i ansiktet på ett stackars litet barn men mot allas förvånad som var helt fine. Senare träffade karman Baztian och hans lag förlorade, som man säger, en liten manöver kostar klöver. Även fast Baztians popularitet har varit stor hos dom hemmen vi har besökt leder AnnaHanna i flest förfrågningar om giftermål (2 till AnnaHanna, 0 till gruppen) men svaret har varit ett stadigt ”vi får se”.  Men en annan man fastande för Moa och berättade för henne om alla oändligt många banansorter som finns i Kerala. Vi alla var minst sagt imponerade av hans kuriosa.

Nu börjar Ruben bli lite trött och måste lägga sig tidigt eftersom imorgon så ska han äntligen få sin dröm uppfylld: han ska bli en riktig jordbrukare. Han ska nämligen till sin fallperson och hjälpa till på hans åker. VI får hoppas att han ändå vill följa med hem till Sverige sen.

Vi saknar er alla där hemma! Puss & kram från AnnaHanna, Baztian, Moa, Ruben och Noah!

 

 

 

20190126

Hej alla där hemma! Här kommer det ni längtat efter, brev från migrationsgruppen! Edla, Tove, Amanda, Lukas och Emilia.

Idag är det republic day i Indien, en av två nationaldagar. Sa16a bidrog till firandet genom att tillsammans sjunga Satellit framför hissad indisk flagga. Det var lite pinsamt, men bara lite. Vi fick i alla fall applåder.

Igår fick vi en ytterst spontan förfrågan av vår tolk Mahi ifall vi ville vara med på hans kusins bröllop. Det ville vi såklart, ett rungande ja från hela gruppen. Prick klockan 11 infann vi oss på ett stort audiotorium som rymde minst tusen pers. På en scen framför en saree-klädd publik sittandes i röda plaststolar framfördes en kort men händelserik cermoni. Det kastades blomblad, slogs hårt på trummor och utbyttes halsband i guld. Fint, tyckte vi. Extra spännande blev det när Mahi tvingade upp oss på scen för att posera med självaste brudparet. Tio hetsiga fotografer dirigerade oss åt höger och vänster. Att veta vilken kamera vi skulle le mot var omöjligt.

Efter den omständliga fotosessionen blev vi eskorterade backstage. Genom köket tågade vi, förbi feta hinkar och kärl fyllda till bredden med dahl och masala, papadam och ris. Vi placerades vid meterlånga bord framför varsitt grönt bananblad. På det slevade mustaschprydda gubbar iklädda dothis upp olika röror, söta, salta, heta. Hann en inte äta upp innan nästa servering fick en efterätten ovanpå riset. Emilia blev tyvärr ett offer för detta brott.

Utöver den goda festmaten har vi njutit av färsk frukt, ananas plockad från buskar bakom en familjs hus. I detta härliga hem bjöds vi även på kasava, kokosvatten direkt ur nöten och den starkaste röran vi någonsin smakat. Fruktträd växer överallt här och det är väldigt trevligt. Tove har aldrig ätit godare ananas. Ändå råder det tvetydighet kring när mangosäsongen faktiskt infaller. Amanda har inte fått sin dagliga dos och absitensbesvären är närvarande.

Till byn Kappikadu där vi utför intervjuer, åker vi rickshaw. Det tar cirka 30 min, 20 om vi åker med Asis. Han är liten, gammal och farligt snabb på de kringelkrokiga små vägarna. Vi har träffat många fantastiska människor. De har bjudit in oss i sina hem och i utbyte mot snacks tvingat oss att sjunga sånger på svenska. Edla drar till med ’Den blomstertid nu kommer’ vilket får oss att känna att studenten närmar sig. Hemma hos en av gruppens främsta intervjuobjekt har vi vid flera tillfällen träffat en rynkig och säkert mycket vis dam. Trots bristande kommunikation, hon talar inte engelska och vi inte malayalam, förstår vi att hon välsignar oss genom att klappa lätt på våra kinder. I den lokala kiosken köper Lukas vatten, numera genom att endast signalera med fingrarna. Alla vet att han vill ha ”cold vellam” utan att det behöver sägas. En gång köpte vi det två gånger.

Toppar och dalar, än trivs vi. Snart är vi hemma igen, ses om fem dagar!

Puss och kram
/Edla, Tove, Amanda, Lukas och Emilia

 

20190125

Hej kära vänner och familj - ”or something like that” som vår tolk Sugandi brukar säga när hon inte hittar orden. Här kommer äldregruppen!

Den senaste veckan har varit fullt av nya intryck och omtumlande möten. Vi har färdats på livsfarliga vägar i små 3-hjuliga moppebilar som kallas för rikshaw och är som taxi här. Egentligen tar dem max emot 3 pers men Sugandi insisterar på att vi ska klämma in alla 6 pers i en. Utifrån ser man Ahmeds knän sticka ut, en armbåge till höger och Malins huvud upptryckt i taket.

Våra dagar är fyllda av möten med tanter och gubbar, sjuka mängder fika som består av ”Keralas most common sweet” som Sugandi beskriver cirka allting vi får. En väldigt unik sötsak som vi vill ge en fet shoutout till är dem gula bollarna som smakar som mandelmassa doppade i ett hav av smör och socker så kallade ”Ledus”. Vi har även hunnit med att sjunga den blomstertid nu kommer för 12 stycken kvinnor på ett ålderdomshem, nästan förlorat Ahmed till x antal arrangerade äktenskap och gått barfota i djungeln.

Värt att ta upp är vår tolk Sugandi. Hon beskriver sig själv som att hon ”likes to be vibrant” med obryddhet och stark karisma för hon oss genom hennes hemby som också är vår fokusby, Aruvikkara. Vi har blivit introducerade till hennes familj, vänner och hennes 4 skumma hundar. En av hundarna har vi knytit extra mycket an till - Pinky. Med sitt underbett och sina modersinstinkter så vill inte ens fästingarna släppa taget om henne, än mindre vi. Sugandi uppskattar positiv feedback och kallar oss ständigt för babys.

I Mitraniketan - där vi bor - spenderar vi många kvällar snicksnackandes på takterrassen med en fantastiskt utsikt över solnedgången och indisk musik som ekar mellan palmerna. Med mer en hälften av resan avklarad så saknar vi er därhemma lika mycket som vi vill stanna kvar här i Kerala.

Vi ses om en vecka på Arlanda, varma kramar från era 4 babys
- Ahmed, Malin, Harriet och Lina

 

20190123

Ellavarkum namaskaram, Kvinnogruppen här!

 

Hoppas ni njuter av den bekväma kylan där hemma. Själva överdoserar vi resorb och myggmedel till följd av 34 grader under våra dagar ute i vår by, Mathalampara. Det är där vi spenderar största delen av våra dagar. Våra intervjuer är alltid intressanta, både de som får oss att skratta och ibland gråta. Trots att Kerala anses vara den bästa staten för kvinnor, har vi träffat många vars livsöden visar på någonting helt annat. Oavsett hur deras liv ser ut är samtliga otroligt gästvänliga och bjuder oss på diabetesframkallande te och nudelpuddingar. Vi har även råkat bjuda in en halv släkt till våra bröllop (de kanske får vänta några år…).

Likt förra gruppen är vi fullkomligt förälskade i vår tolk, Asiya, som även hon beskriver sig själv som en rebellious muslim girl. Vi håller med. Hon är väldigt varm och omhändertagande och får även de mest blyga kvinnorna att öppna upp sig. Dessutom är hon vår guide när det kommer till mat, och avråder oss från att stoppa i oss sådant våra känsliga svennemagar inte kan hantera. Ett särskilt meddelenade till våra föräldrar: förbered er på att husera en 20-årig indisk tjej inom en snar framtid, för vi är absolut inte redo att säga hejdå.

För några dagar sedan fick vi möjlighet att prata med en grupp femtonåringar här i Mitraniketan. Tolv fnittrande tjejer tvingade oss sjunga Den Blomstertid Nu Kommer för att sedan få lyssna på deras långt mer avancerade Bollywood-medely (mycket bättre än vi). Även de var nyfikna på vår syn på kärlek och äktenskap: “do you have BOYFRIENDS?!”. När Asiya frågade om de önskade att datingkulturen i Indien skulle likna vår, var svaret ett rungande JA. Skrattigt blev det också när de fick reda på Ellis namn, som betyder mus på malayalam.

Bli inte förvirrade om vi börjar skaka på huvet när vi håller med om något väl hemma i Sverige. När indier menar “ja” så visar deras kroppspråk det motsatta, i alla fall enligt oss, vilket har inneburit en del förvirrade situationer för oss. Eller så är de egentligen sarkastiska, bara att vi inte fattat det än.

Efter en lång dag ute i fält är det fantastiskt att komma tillbaka till takterassen (som igår pyntades med en färgglad ljusslinga) och en ceriserosa solnedgång. Där spenderas de soliga eftermiddagarna och de kolsvarta kvällarna, då vi kodar och transkriberar dagens intervjuer, respektive spelar maffia (Cissi är ett konstant offer, tyvärr).

Ett annat offer i gruppen var Elsa, som i förrgår kväll blev attackerad av två decimeterstora kackerlackor. Paniken spred sig snabbt i huset och snart var hela klassen och alla lärare samlade i hennes rum, skrikandes för fulla muggar. Vår vaktmästare, Anil, kom till undersättning med fickkniv och silvertejp i högsta hugg. Så vitt vi vet har monstren ännu inte återvänt.

Idag är det Mitraniketandagen, vilket innebär att klassen ska hjälpa på olika håll i byn! Hilma är måttligt taggad på att mocka getbajs, men Molly ser fram emot att hänga med de små dockliknande barnen.

Vi saknar er, men vi är absolut inte redo för att åka hem än.

Puss och kram från Globalas bästa kvinnogrupp!
Ta ta! /Elsa, Hilma, Cissi, Molly, Elli

 

 

20190121

Hejhej alla där hemma, jordbrukargruppen 1 (Ellen, Ebba, Annie och Hugo) här! Alla vi är döda - i killergame, haha. Det går ut på att en ska döda en person genom att ge de ett visst föremål. Vi blev dödade med ett anteckningsblock, myggmedel, skål och väska. Vi är inte nöjda över det. :((( Något vi är nöjda över är dock hur bra det gått för oss i fält! Anja kallar oss ”the happy group” eftersom vi alltid har massor av energi och roliga saker att berätta när vi kommer tillbaka från fält.

Den roligaste dagen hittills var Ebbas födelsedag. När vi är ute i fält på dagarna så går vi runt i våra tilldelade byar och intervjuar människor om hur de lever på sitt jordbruk, då jordbrukare är vår fokusgrupp. Mellan de olika platserna åker vi rickshaw, indisk tuctuc som går minst sagt vilt till! Vi har fått komma in i så många människors hem och en mängd av de har varit väldigt gästvänliga. Hela Ebbas födelsedag bestod av att vi gick från hem till hem och blev fullproppade med allt från färsk ananas till starka chilis (som Hugo absolut inte började gråta av). Alla möten vi haft har varit givande och intressanta, vi har fått en inblick i hur det är att leva som bonde i Kerala.

Det har också uppståt några roliga kulturkrockar ute i fält. I förrgår hade Hugo på sig en lungi; ett traditionell indiskt tyg som männen knyter runt sig själva som en kjol. Vi fick flertalet skratt och nyfikna blickar från människorna vi passerade på stan. Alla som gick förbi oss vända på huvudena och pekade. Det var inte heller alla gånger vi var sugna på maten som serverades. Annie fick en banan som kryllade av myror så vi gömde den i Hugos vattenflaska, som vi sen fnissande försökte smuggla ner i väskan. En annan gång fick vi gooseberries som inte föll någon av oss i smaken, så Ellen fick gömma sitt bär i bh:n, medan de andra klämide ned de i sina väskor. Inga vittnen där heller!

Eftersom vi äter lunchen i fält så har vi blivit experter på att äta med händerna. Maten består av ris med massa olika smakrika tillbehör som lagas på plats i Mitraniketan och allt är supergott! Minuten efter vi ätit upp lunchen börjar vi längta efter middagen, så bra är maten!!!

I går var vår första lediga dag och den spenderades i Trivandrum, huvudstaden i Kerala. Det var minnet sagt en hektisk stad, vilket är en kontrast mot  det lilla community vi bor i. Vi spenderade dagen genom att hoppa mellan olika affärer och köpte allt från souvenirer till nya kläder att ha i fält.

Men bäst av allt har varit vår tolk: RC. Han är en ung engelskstudent som beskriver sig själv som ”rebellious”. Vi beskriver honom som en progressiv filosof, som mer än gärna delar sina tankar om allt mellan himmel och jord. Han drar vilda slutsatser om saker han inte har någon aning om. Enligt honom är Annie the group leader, Eller the outsider (baserat på att hon ofta är den som antecknar och inte håller intervjuerna), Ebba är jättedjurkär och älskar att lukta på allting - även hönsmat. Sist men inte minst är Hugo hans favorit som han gärna ”bro fistar” (slår knytnävarna mot varandra lite lätt) i slutet av dagen. Idag la vi till honom på Facebook, så vi hoppas att den här vänskapen sträcker sig bortom Indiens gränser.

Nätterna kanske är varma och sängarna hårda men vi i jordbruksgrupp 1 har alltid kul ihop.

Puss och kram, vi saknar er!
Ellen, Ebba, Annie och Hugo

 


 

20190118

Nu har eleverna varit ute i fält för första gången, och när de kom tillbaka till vårt boende var alla mycket trötta men också väldigt glada och fulla av intryck. Alla äter och dricker bra, och går och lägger sig tidigt för att orka nästa dag i fält. På söndag åker vi till Thiruvananthapuram (huvudstaden i Kerala) och på måndag är det eleverna som kommer börja rapportera här. 

Hoppas ni har det bra i snökaoset där hemma!

20190117

Hej igen!
Nu har vi gjort oss hemmastadda här på Mitraniketan. Vi har köpt kläder, snacks och ätit fantastisk god mat. Idag börjar det stora äventyret, och eleverna har precis träffat sina tolkar och senare idag ger de sig ut i fält för allra första gången! 
Hälsar reselärarna, tripple A
 


Här är en bild på vår första "runda" i den indiska solnedgången.

20190116

Sa16a är framme i Mitraniketan! Vi blev hämtade med en discobuss på flygplatsen och kom säkert fram till vårt boende. Nu har vi precis ätit indisk frukost och idag kommer vi bekanta oss mer med området. Kram till alla där hemma!

Dela: